Ska till läkaren någon gång idag :O

Jag sitter uppe med emma :) Myyyys, saknar linus (A) Pratade ju nyss med han i telefon, jag håller på att bli galen :O

Fullbokad vecka är det verkligen den här veckan :O

Marcus, marcus, marcus. Du måste då allt växa ifatt dina år. Du är så barnslig! Ditt humör ska vi inte prata djupt om, men jag vet inte hur många fula ord du kallat mig? Hora, jävla svin, fitta är bara några av dem. Säger man så till någon man bryr sig om?! NEJ!

Jag lämnade dig för du ville inte ha mig som person, du ville ha mitt skal!

Jag ville vara din vän, men du surar ihop!

Ja i fredags då, var i skolan. Sen så hade jag en heldag med farmor :D Jag är nog lite bortskämd av henne. Eller inte så lite. Men det var verkligen väldigt länge sen som jag umgicks med bara henne. Har verkligen saknat dem dagarna, när det var bara hon och jag... Sen vid åtta eller något liknande så började ju musikalen Chicago. Bra artister och bra sång men handlingen var väldigt lam tycker jag.

     Dagen verkade som om den skulle sluta lyckligt, men där hade jag fel. För när vi åkte hem, när vi var bara några kilometer hemifrån så stod det två brandbilar på vägen. När vi kom fram och frågade en fotograf vad som hänt så pekade han ut mot skogen och sa att det skett en olycka.

    När man vände sig dit och såg den här ihop knycklade bilen. Bilden etsar sig fast på näthinnan och man känner som om att hjärtat slutat slå. Ingenting verkar vara som det ska. "Vem var det?" Tänkte jag.

    Dagen efter så hade jag svar på min fråga. Det var Kalle uppe i byn och Matte som hade varit i bilen. Kalle hade dött av smällen och Matte hade överlevt. En tystnad sänkte sig över vår lilla by. Ingen visste längre vad som skulle göras, alla bara satt stilla. Många försökte få vardagen att fortsätta. Men jag har då aldrig sett min pappa så chockad och ledsen på samma gång. Det var skrämmande! Pappa, den starka. Han som alltid tröstar oss andra, han som försöker göra sitt bästa. Han som var min klippa, han föll ihop!

    I flera dagar stod det om den här olyckan i lilla Tjureda. Om hur hans vänner tände ljus och hur de gjorde olika saker för att hedra Kalle. Kyrkan hade krisgudstjänst för att stötta alla som ville ha stöd. 24år 5månader och 9dagar. Det var hans ålder.

Vardagen fortsatte.

Det blev måndag igen. Allt blev mer och mer som vanligt. Men varje gång jag kör förbi den där kurvan, det där trädet och stubben så ser jag bilen.

Tänk att dö 500 meter hemifrån. Hela hans familj bor i närheten, de kommer aldrig glömma. ALDRIG.

Tisdag: jag åkte till ryd och tingsryd. Försökte få folk att välja procivitas sen :) En hel dag, inget plugg.

Onsdag: mådde lite dåligt på morgonen men trodde inte det var något med det. Gick upp och tog mig till bussen som vanligt. Mådde sämre, somnade på bussen. Vaknade precis vid Norr, kände munnen fyllas. Tryckte snabbt på stopp medan jag höll inne det som ville upp. Bussen stannade, jag gick ut och det kom ut. Tog upp telefonen och bad mamma köra hem mig.

Torsdag: ligger här i samma tillsånd. Pratar en massa med Linus :D<3

Ja idag är det lång dag igen... Men ska hem sen och imon är det fredag och det innebär mys med farmor hela kvällen och ska på musikalen Chicago. Vet inte vad jag ska ha på mig! Panik!!! Vill inte ha det som jag hade på mig förra året på Carmen. (Vilket i-lands problem)

Jag har sovit hos min pojkvän i natt :) Mysigt, jag sovar mycket skönare där än hemma? Men jag älskar min säng! Kommer nog inte träffa honom mer den här veckan :/ Kommer sakna ihjäl mig efter honom. Men imon ska jag på musikal, på lördag ska jag jobba och han ska på julbord och på söndag så är jag upptagen... :'(

Mer som har sånna bekymmer med sin pojkvän att man har för händelserika liv att man inte hinner träffas så mycket? Jag tycker det är jätte hobbigt!

Lektionen som är just nu handlar om inflation... Tråkigt!

Ja, jag förstår inte detta. Dagarna flyger iväg. Vad tog min helg vägen? Den är borta som alla andra. Men sitter nu i skolan och ska försöka göra lite tyska, har prov på onsdag. Kanske dax att öppna boken?

   Marcus kommer och hämtar mig sen, ska ta ett skönt och avslappnande skumbad... Bara ligga och njuta i varmt vatten, doft av stearin och två armar som håller om mig.

    Jacqueline gjorde ett sånt där test på nätet om man passar ihop. Marcus och jag fick 98% :) Det är ju så att man tror ju på det om man får höga siffror, men dåliga puttar man bara bort för man vill ju inte tro det. Men många gånger är det sant. Har egna erfarenheter på det...

    Somna inte av min text tack ;)

Sitter man här igen och ska försöka att få orden att flöda så några andra kan förstå mina tankar. Jag är helt enkelt avis på dem som har den gåvan, man blir lättare förstådd då. Ihåg kommen, man får dem som inte förstod att förstå hur hemskt man mår.

Ja, jag mår inte bra just nu. Jag vill bara bort, till en annan planet eller något. Där det inte finns minnen, inga som klagar och ingen som beskyller en för något man inte gjort. Allt det här står jag ut med varje dag. BÖRJAR TRÖTTNA!
Det är nu vännerna ska stötta en, men man blir ensam. Är så van så jag orkar inte ens påpeka för mina vänner att de inte bryr sig ett skit om hur jag mår, utan jag ska bara finnas där när de behöver mig.

Jag är så van att ingen bryr sig längre så jag berättar inte ens för dem som frågar. Hur korkad är jag?! En IDIOT rent ut sagt. Har blivit så jävla sårad av mina vänner. Att jag inte längre vågar släppa någon in under ytan.

Ni som orkar läsa det här, jag tvingar er inte att fråga hur jag mår. För ni vet svaret ni får då! Men det här är mitt sätt att berätta att allt mitt förflutna är ett helvete just nu!

Men jag vet inte hur min kropp mår... Orkar bara inte vara hemma. Vill inte bli socialt handikappad som man blir av att inte träffa människor på en längre tid. Det känns som om man har tappat förmågan att prata, lyssna och förstå. Allt för att man inte har kunnat prata och har sett dåliga b-filmer hela veckan.

Trött idag, men kan inte bugga men det vet inte min mamma om :P 

ja, fy fan vad minnen kommer tillbaka!

sitter här och gråter över nån jag aldrig kommer få igen,
måste glömma honom! Det vet jag!

Men det är så jävla svårt... Han ser igenom mig hela tiden,

han får mig att spricka. Han får ut vartenda ord, även det som

jag inte borde berätta för honom. Han vet även att jag inte

kommit över honom än, jag tror helt ärligt jag inte är helt glömd heller.

Men vi vet båda två att det inte funkar i dagens läge. Kanske om tre fyra år, men jag vet inte om jag vill det. Jag är lycklig nu. Men varför gråter jag då över den här gamla kärleken?! Jag vet att jag inte borde, men det såret är djupt! RIKTIGT DJUPT. Typ som oceanen eller atlanten som djupast!

Varför ska allt vara så krångligt? Kan livet inte bara flyta på och vara bra. Kan jag inte bara åka till honom och ungås med honom som vän? Det vore underbart! Men jag vet inte, vet inte om jag skulle klara det. Skulle göra mycket för att få en enda natt med dig igen! En enda! Få höra alla de orden, få den känslan. Göra det jag inte vågade... För det ångrar jag mest. Jag ville ju, trodde ju du skulle komma veckan därpå. Ville vänta. Skulle inte testat dig! Du var ju där, jag var där. Det var vi den kvällen även om du hade en annan... "/    Den natten var du totalt min, jag kände det på dig! Varför bara lät jag mig inte göra det?!

Du vet alla mina misstag jag gjort sen dess. Det är inga små heller, du blev förbannad. Jag förstår att du blev det. Vem skulle inte bli det på mig om jag berättade?

Men jag tänker verkligen lägga ner allt jag har på Marcus, han är helt jävla underbar! Vill verkligan att det ska funka nu, så jag kan leva mitt liv igen, lycklig rakt igenom!